Jag ser från mitt fönster...

En vind av ångest sveper igenom en lekplats med pastellfärger och glada barn som leker med spadar och hinkar. Doften är lite frätande, stickig,,,, som urin.
Jag sitter uppe i min lägenhet och blickar ned mot lekplatsen. Jag vet att det är ångest, jag är nämligen en person som har en väldans koll på ångest. Jag är en djup person som i princip sover med ångesten varje natt... nog om mig.
Nu ser jag ser ett barn som slår ett annat barn. Det ena barnet börjar gråta. Det andra barnet skrattar.
Nu går en kvinna fram och tar ett av barnen i örat... det är nog hans (det är en pojke) mamma som är där och uppfostrar sin son till va som är rätt och fel....
Nej det är det inte alls... För nu kommer en annan kvinna och knuffar deb första kvinnan...Hon knuffar hårt och skriker: Du ger fan i min unge din jävla skata !!! Din jävla idiot !! Va fan tror du att du håller på med. Hon knuffar en gång till. Herregud hon är helt ursinnig !! så farligt va det ju inte... hon knuffar så hårt att den andra kvinnan ramlar till.

Det är konflikt nere på lekplatsen. vad skall jag göra ??? ska jag ringa polisen ? Tänk om de börjar slåss...!! nej nu släpper den ena mamman den andra mamman. Hon tar med sig barnet som slog och klampar ilsket iväg.

Jag känner att det vilar ett täcke av ilska och förödmjukelse över lekplatsen. Plötsligt känner jag mig ledsen. Jag känner mig ledsen för jag tror att mamman därnere är ledsen. hon som är kvar. Ja... hon gråter. Barnet försöker trösta henne. han drar i hennes jacka. Hon tar upp honom och kramar honom. Men hon gråter fortfarande.
Jag borde kanske gå ner och fråga hur det är med henne ??? fråga om hon vill komma upp på en kopp te... ??? nej hon skulle bara tycka att jag var konstig.
Nu kokar nog vattnet i kastrullen i köket.
Det är mitt te som kokar. Jag stänger fönstret.